Rubriklogga

Vanliga myter och missuppfattningar

Det finns ett antal missförstånd inom området hästfärger, och jag kan villigt erkänna att jag själv trodde på några av dessa myter innan jag började fördjupa mig i ämnet. Med den här sidan hoppas jag kunna skapa lite klarhet i vad som är sanning och myt. Om du känner till fler myter eller missuppfattningar, eller har funderingar över sanningshalten i något du hört talas om, får du gärna höra av dig!

Ett begränsat antal platser på 'färggenen'

Det är en utbredd missuppfattning att aktivitet hos en bestämd gen, till exempel silveranlaget skulle förhindra aktivitet hos en annan gen, till exempel skimmelanlaget. Vissa gener döljer närvaron av andra (dominans och recessivitet), men ingen gen "tar upp plats" så att en annan gen inte kan finnas där, förutom olika alleler på samma locus, exempelvis de två allelerna på Cr-locus, Cr och prl.

Detta gäller inte bara silver och skimmel, utan alla gener jag har tagit upp på Locuslistan. Där finns de flesta kända loci uppräknade i punktform, och inget av dem utesluter närvaron av någon annan gen.

När man har hästens fenotyp framför sig, så är det kanske tydligt att vissa av anlagen är inaktiva, men det är inte närvaron av de aktiva anlagen som gjort detta, utan hästens genetiska arv. Samtliga locus finns i alla hästars genom, och även om många alleler är av den inaktiva typen, finns det inget som hindrar att hästen får motsvarande antal aktiva alleler, om dessa finns hos hästens föräldrar.
Rent teoretiskt sett skulle det kunna finnas en häst som bär dubbla aktiva upplagor av varenda färggen som finns - två aktiva alleler på varje locus - förutom det fåtal gener som är dödliga i dubbel uppsättning. Och tro det eller ej, men en sådan häst skulle vara vit, med rosa hud och ljusgrå ögon!

Tricolour - trefärgad skäck

Det händer ibland att man läser om 'tricolour'-färgade hästar, som sägs vara skäckar som är både bruna, svarta och vita. I niohundranittionio fall av tusen, är dessa hästar vanliga brunskäckar. Grundfärgen brun beskriver en häst vars svarta pigment begränsats till ytterkanterna, d.v.s. man, svans, ögonfransar, öronbräm och nedre delen av benen. När man lägger skäckteckningar på denna grundfärg, förändrar det inte hästens genetiska kodning, vilket gör att hästen fortfarande har svarta ytterkanter och är brun på huvud, hals, bål, underarmar och skanker - åtminstone i de områden som inte täcks av vitt.

En skäckad häst som har bruna ytterkanter - 'tvåfärgad' skäck - är därför inte brunskäck, utan har grundfärgen fux, som ger rödskäck. Ibland har hästen så pass mycket vita tecken att man inte ser om ytterkanterna är svarta eller bruna (röda), och då kan det vara svårt att avgöra om den är brunskäck eller rödskäck, men skäckteckningens utbredning över man, svans och ben förändrar inte hästens genetiska grundfärg.

Det finns somliga som hävdar att en skäckteckning vid namn calico hänvisar till skäckar som har både bruna och svarta fält, men benämningen calico används i USA snarare om en typ av skäckteckning som är resultatet av ett flertal gener, vanligtvis tobiano, sabino och ibland overo. Teckningen som åsyftas är en benämning på fenotypen snarare än genotypen, nämligen små ojämna fält med taggiga, suddiga kanter, som kan förekomma på vilken grundfärg som helst.

De enda hästar som verkligen kan visa både bruna och svarta fält är chimärer, som har olika DNA-kodning i olika delar av kroppen.

Min häst visar inte alla kännetecken, därför bär den inte på genen.

Det är vanligt att hästägare letar efter samtliga kännetecken för en färg hos sin häst, och blir förvirrade när de bara hittar vissa av dem. Kanske är det en black häst som visar en ål och zebraränder, men inga övriga vilttecken, eller en fux som har till synes svarta tagelstrån blandade med röda i manen, trots att en fux inte producerar svart pigment. Faktum är att många hästar bär på andra gener, som påverkar deras grundfärg och effekten av eventuella utspädnings- och modifikationsgener. Vissa hästar har så pass många olika gener att det är svårt att bena isär dem tillräckligt mycket för att ens avgöra vilken grundfärg de har.

Försök därför först fastställa vilka olika drag hästen har, och vilka gener de respektive dragen kan bero på. Glöm inte att ta en titt på de icke fastställda generna, som pangare, sooty, m.fl. Därefter kan du börja pussla ihop bilden till en bedömning av vilka olika gener det är troligast att hästen bär på.

Vita hovar är mjukare än mörka

Förr i tiden ansågs det negativt med vita tecken på benen hos en häst. Man trodde att vita ben och hovar var svagare, och att hästen löpte större risk att bli halt. Idag vet man att så icke är fallet. Vissa hästar har mjukare hovväggar än andra, precis som sulan kan vara tunnare och ömtåligare hos somliga hästar. Till viss del beror det på hästens typ - ett varmblod har ofta ömtåligare och skörare hovar än en ponny, och ponnyer och varmblod har tunnare hovväggar än ett kallblod.

Det finns däremot inget som tyder på att en vit hov har mjukare hornvävnad eller är mindre tålig än en pigmenterad hov. Inte heller är randiga hovar växelvis hårdare och mjukare beroende på pigmenteringen.

Hästen bär på ett anlag för OLWS, Overo Lethal White Foal Syndrome, och får inte avlas på.

Skäckteckningen overo är dödlig i homozygot form. (Läs mer om detta under beskrivningen av overo.) Bär hästen på genen för overo, så bär den också på anlaget för OLWS, eftersom det är färganlaget som orsakar defekten. Eller snarare tvärtom - det recessiva anlaget för defekten orsakar färgen, som uppfattas som en ofullständig dominant.

Det är däremot inte farligt, inte olagligt och inte etiskt oriktigt att avla på en overoskäckad individ, så länge inte både sto och hingst är overoskäckade. Det finns DNA-test man kan göra för att ta reda på ifall ens häst eller den tilltänkta andra föräldern bär på overo-genen. (Se listan över laboratorier.) Att den ena föräldern är overo gör ingenting om inte den andra är det - avkomman kan bara drabbas av OLWS om båda föräldrarna bär på overogenen.
Skulle man ovetande råka avla på två overoskäckade hästar, så är det 25% risk att avkomman blir homozygot för anlaget, och därmed drabbas av defekten. Risken är så pass stor att Jordbruksverket kräver att avelsdjur ska DNA-testas om det föreligger risk för att båda djuren bär på overo-genen.
Källa: Jordbruksverkets föreskrifter om djurskydd vid avelsarbete (PDF-fil)

Dominant White

Att det skulle finnas en gen för en dominant vit färg, är kanske inte precis en myt, men väl en sanning med modifikation. Framstående forskarlag har kartlagt förekomsten av en gen som ger helvita eller delvis vita hästar. Denna gen för 'dominant white' uppträder ungefär som gener som sabino och splash, och är högst troligt nära besläktad med dem. Genetikerna som framfört teorin om dominant white har visat fram helvita hästar som testar negativt för Sb1, men den gen de har hittat finns i KIT-området, där gener som Rn (konstantskimmel), To (tobiano) och Sabino1, finns - liksom tio andra gener som ger olika varianter av vita tecken eller stickelhår.

Det är således inget tvivel om att de verkligen lyckats identifiera nya skäckgener, men om man tittar på hästarna i vars genom forskarna hittat genen 'W10', finns det vissa individer med högst ordinära vita tecken, som fått helvita avkommor, vilket helt strider mot påståendet att genen är dominant. Dessa helvita avkommor brukar sedan i sin tur ge avkommor med varierande mängd vitt; några helvita, några normalt tecknade med begränsad utbredning av vitt, och några med måttlig till riklig utbredning av vitt i ett mönster som överensstämmer med bukskäckgenernas egenskaper. Teorin om 'dominant white', som en gen som ovillkorligen ger helvita hästar, är fascinerande, men i ljuset av detta - tyvärr inte särskilt hållbar.

Läs mer om resonemanget bakom 'dominant white': Allelic Heterogeneity at the Equine KIT Locus in Dominant White (W) Horses.