Rubriklogga

Icke fastställda gener

Genetik är fortfarande ett relativt outforskat område inom vetenskapen, och färggenetiken är inte ett prioriterat ämne, då det fortfarande finns dödliga ärftliga sjukdomar hos människor som behöver forskningsresurser för att rädda liv. Trots det sker det viss forskning inom området om färggenetik, bland annat på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, och på flera universitet i USA, kanske främst UC Davis i Kalifornien.

Så sent som 2008 kartlade genetiker i Uppsala genen för skimmel, G, och kunde samtidigt fastställa att den är en mutation som spåras tillbaka till en enda individ, som levde för tusentals år sedan. Människan har därefter avlat på denna speciella färg och spridit den till alla typer av hästar, världen över.

2002 upptäckte genetikern Carolyn Shepard i USA genen pearl, i sitt arbete med att kartlägga förekomsten av icke champagnefärgade hästar i International Champagne Horse Registry, ICHR. De flesta blekta hästar som felaktigt registrerats som champagnefärgade, kunde spåras tillbaks till painthingsten Barlink Macho Man, vilket gav genen arbetsnamnet The Barlink Factor. Genen har senare identifierats som en recessiv allel på gulanlagets locus, och döpts om till pearl.

Forskning pågår ännu för att identifiera gener som black, sabinovarianter, tigreringsgenerna och flera av generna i listan nedan, som består kända och omtalade, men ännu inte fullt ut kartlagda färgfenomen.


Pangare

Även känd som mjölmule, är pangare en gen som ofta förknippas med lantraser. Många nordsvenskar, gotlandsruss och så gott som alla fjordhästar uppvisar pangare, liksom exmoor- och dartmoorponnyer. Typiska kännetecken hos pangare är en ljus, beige eller gråaktig, mule, ljus 'skuggning' runt ögonen, samt ljusa ljumskar och armveck. Även undersidan av magen och insidan av lår och underarmar är ljusa.

Effekten som pangare ger ses ofta hos nyfödda föl - även de som inte visar pangare som vuxna - men också hos många vilda djur och deras ungar. Teckningen är en sorts kamouflage som gör det lättare för djuret att smälta in i bakgrunden och undkomma rovdjur. Pangare kan därför, liksom utspädningsgenen black, räknas in bland viltfärgerna.

Man trodde förr att agouti-typen svartbrun var pangare-anlagets effekt på svart grundfärg, men sedan upptäcktes allelen at, och teorin fick revideras från grunden. Idag tror man att pangare inte har någon effekt på svart grundfärg, utan enbart på brun, svartbrun och fux.

Pangare
Pangare
Pangare

Sooty

Sooty är en de faktorer som kan påverka nyansen hos bruna och fuxfärgade hästar. I vissa fall har genen även en tydlig effekt då grundfärgen blekts av utspädningsgener, t.ex. gulanlaget. Sooty verkar också orsaka eller framhäva apelkastning, och orsakar ofta något som kallas motskuggning, som gör hästen mörkare längs överlinjen och ibland sprider sig nedåt till hals, bog och höfter, samt uppåt längs benen till skank och underarm. Såväl motskuggning som apelkastning är en form av kamouflage, vilket gör även sooty till en av generna för viltfärger.

Sooty betecknas ibland Sty, men eftersom man fortfarande inte kartlagt hur genen fungerar, tycker jag det verkar meningslöst att använda beteckningen i något slags försök att fastställa en genotyp.

Sooty
Sooty
Sooty

Sooty
Sooty

Sooty

Till toppen av sidan

Rabicano

Ordet rabicano kommer från spanskans rabo - 'svans' - och cano - som betyder 'vit'. Ett av teckningens främsta kännetecken är nämligen vita ränder i och ovanför svansroten, samt vita tagelstrån i övre delen av svansen som skapar en så kallad 'skunksvans'. Rabicano brukar även ge stickelhår i ljumskarna, under buken och i armvecken.

Ibland, vid hög utbredning, kan de sprida sig till övriga delar av kroppen, medan mindre utbredning oftast håller sig till ljumskarna och svansroten. Det har tidigare funnits teorier om att rabicano skulle vara en form av konstantskimmel, till och med en annan form av allel på Rn-locus, men idag är man ganska säker på att den är en egen gen.

Rabicano
Rabicano
Rabicano

Rabicano
Rabicano

Till toppen av sidan

Bloody Shoulder

Ordagrant översatt: blodig axel eller blodig bog, även känt som 'blood marks', blodmärken.

'Bloody shoulder' är ett fenomen som främst förekommer hos skimlar, men även kan återfinnas hos andra stickelhåriga varianter som sabino och konstantskimmel. Det tar sig uttryck i ett större eller mindre område på hästens kropp, där pigmenteringen är nästan normal. Hos en skimmel framträder det gradvis när hästens övriga hårrem fylls ut med fler och fler vita hår.

Fenomenet beror på en somatisk mutation, som gör att cellerna i hårsäckarna i det berörda området återställer effekten av genen som kodar för stickelhår. Fenomenet är inte förankrat i DNA-informationen i individens könsceller, vilket innebär att den inte är arvbar och inte kan härledas till en genetisk markör.

Namnet 'bloody shoulder' kommer från en beduinlegend, där ett sto sägs ha burit sin svårt skadade ryttarkrigare hem från ett stort slag. Blodet från hans skador lär ha färgat hennes bog som ett minne av hennes trofasthet och hjältemodiga handling.

Vissa hästar med utspädningsgener visar liknande effekter, där det istället är utspädningsgenens verkan som nollställts, så att hårremmen återtar grundfärgens nyans.

Bloody Shoulder
Bloody Shoulder
Bloody Shoulder

Till toppen av sidan

Bend-Or Spots

Vissa hästar har mörkare fläckar i hårremmen, ofta mörkgrå eller svarta. Fenomenet är uppkallat efter fullblodshingsten Bend Or, som föddes 1877 i Storbritannien. Bend Or beskrivs 'ha haft vita fläckar på sin fuxfärgade hårrem, och liksom sin morfader Thormanby, svarta fläckar på halsen, bogen och låren'. Även flera av hans avkommor uppvisade dessa fläckar, men de återfinns i alla raser och är inte begränsade till enbart Bend Ors ättlingar.

Fläckarna kan variera i storlek från bara några millimeter till runt en kvadratdecimeter, och uppträder på alla grundfärger, förutom svart, där de inte går att urskilja. De förekommer även på hästar vars grundfärg modifierats av utspädningsgener eller stickelhår. Det händer att fläckarna inte uppträder förrän hästen är flera år gammal.

Bend-Or-fläckar är inte besläktade med vare sig tigreringsgenerna eller skäckgenerna, och kan inte heller härledas till 'corn marks' hos konstantskimlar, som är en återställning av pigmentproduktionen i hårsäckarna i ärrvävnad som bildats över gamla sår.

Bend-Or Spots
Bend-Or Spots
Bend-Or Spots

Till toppen av sidan

Birdcatcher Ticks och Birdcatcher Spots

Birdcatcher var Bend Ors farfars farfar, en irländsk fullblodshingst född 1833. Birdcatcher sägs ha haft en stor mängd vita stickelhår på flanken, länden och i svansen, och nedärvt denna teckning till sina avkommor i så hög grad att den uppkallades efter honom, som Birdcatcher ticks.

Birdcatcher spots däremot, är inte stickelhår, utan små vita prickar i hästens hårrem. Varför även detta fenomen uppkallats efter Birdcatcher, har jag inte lyckats utröna.

Birdcatcher-fläckar kan vara mellan 1 mm och 2,5 cm i diameter, och uppträda var som helst på hästens kropp. Till skillnad från Bend Or-fläckar, som ofta kommer en och en, och bara emellanåt i antal uppemot fem, så dyker Birdcatcher-fläckar gärna upp flera åt gången, ibland fyra-fem, ibland i antal om 50 eller fler. De kan vara placerade i grupper nära varandra, eller spridda över hästens kropp. Det förekommer fall där Birdcatcher-fläckar uppstår och försvinner på olika ställen på hästen genom dess livstid.

Medan Birdcatcher ticks, stickelhårsteckningen som Birdcatcher själv hade, verkar bero på en genetisk, arvbar faktor, är Birdcatcher spots, fläckarna, troligen somatiska, d.v.s. förändringar i hästens hud- och hårceller, som inte har med arvsmassan att göra.

Till toppen av sidan

Brindle

Brindle är benämningen på vertikala ränder på djurets kropp, och förekommer bland hundar, katter, marsvin, nötboskap och då och då hos hästar. Brindleteckningen hos hästar är fortfarande inte särskilt väl förstådd, och teorierna handlar både om chimärism och arvbara faktorer. Somliga brindle-tecknade hästar nedärver sitt utseende, medan andra inte gör det.

Hos hästar innebär brindle-teckningen antingen ljusare eller mörkare vertikala ränder på hals, bål, underarm och skank. Huvudet och nedre delen av benen brukar behålla sin grundfärg. Brindle verkar kunna påverka de flesta utspädda färger likväl som grundfärgerna. Nedtecknade fall inkluderar hästar med färgerna brun, fux, isabell och black.

Brindle
Brindle

Till toppen av sidan

Ljussvart - Light black

'Ljussvart' låter kanske motsägelsefullt, men det är den mest passande beskrivningen på hästar som DNA-testar svart, alltså inte bär på vare sig agouti, utspädningsgener, eller andra modifikationsgener, men ändå inte ser svarta ut. Det verkar finnas tre versioner av ljussvart: äkta ljussvart, brunsvart och säsongsblekt svart. Vi kikar på alla tre.

Äkta ljussvart är det huvudsakliga föremålet för intresse. Den ger föl som föds jämnbruna, med rosa-grå hud, vita hovar och blå ögon. Ögonen mörknar gradvis till en gyllene bärnstensgul färg, huden mörknar också och blir svart, men hårremmen förblir jämnt chokladbrun.

Light Black
Light Black
Light Black

Light Black
Light Black
Light Black


Bilderna nedan visar två araber, den ena ljussvart, den andra brun med samma typ av blekning som den svarta. Dessa hästar är halvbröder efter samma hingst, och deras mödrar var helsystrar.

Light Black
Light Black

Light Black
Light Black


Nästa variant av ljussvart är brunsvart, alltså inte svartbrun, som är en form agouti. En ljussvart-brunsvart har svarta ytterkanter, d.v.s. man, svans, ben, öronbräm och ögonfransar, men kroppen är brun, trots att DNA-testen visar att den borde vara svart. Ögonen hos den här formen av ljussvart verkar vara mörkare än hos äkta ljussvart. Trots det kan de vara besläktade.

Light Black
Light Black


Den tredje sortens ljussvart är den säsongsblekta svarta färgen, där hästen vid varje fällning sätter ny svart päls, som bleknar onormalt fort till en rödaktig eller brun nyans. Den här varianten av ljussvart är troligen inte genetiskt besläktad med de två ovan nämnda. Friesern nedan kan vara ett exempel på denna variant, då han visat mörk, nästan svart, hårrem då han klippts och snabbt därefter blekts till en nyans som påminner om de mörka varianterna av gulbrun.

Light Black
Light Black
Light Black

Till toppen av sidan

Mushroom

Uppfödare av shetlandsponnyer i Europa och Australien har rapporterat en ny form av utspädningsfärg, som ser ut som silver, men bara påverkar fuxar. Det faktum att silver aldrig påverkar fuxar, gör att man kan misstänka att det verkligen är en nyupptäckt utspädningsgen.

Beth Mead, en uppfödare i England, har spårat färgen hos flera linjer av shetlandsponnyer och kunnat fastställa 'svampfärgade' ponnyer så långt tillbaka som 1962. Hennes detektivarbete har lett henne att tro att mushroom är en recessiv gen, som därmed bara syns i homozygot form.

Mushroom-färgade hästar föds gråaktiga; ibland påminner de om silversvarta föl, ibland ser de mer ut som musblacka föl. Allt eftersom de blir äldre påminner färgen allt mer om silver. Vissa individer blir mörka, medan andra förblir ljusa, men silveranlagets karaktäristiska apelkastning uteblir. Somliga mushroom-färgade hästar får en gulaktig nyans, som påminner om sooty isabell, men även här uteblir den typiska apelkastningen som hos isabeller orsakas av sooty-anlaget.

Läs mer om mushroom på www.kellas-stud.co.uk och missa inte att titta på Beths kartläggning med bilder, via Next Page-länken längst ner på sidan.


Till toppen av sidan

Senskimmel

Vissa skimlade hästar bleks inte av i normal takt, utan behåller full pigmentering i flera år innan de sakta börjar skimla av. Pigmentproduktionen avtar dock så långsamt att hästen inte hinner bli vit innan den dör av ålderdom. Det här fenomenet kallas senskimmel eller mögelskimmel och går ofta i arv. Det har bland annat identifierats bland många av skimlarna i den så kallade Sparrow-linjen hos connemaraponnyer i Sverige, och även andra linjer stammande från hingsten Noble Star, född 1928.

Många senskimmelföl skiljer sig från 'vanliga' skimmelföl genom att födas med normalt färgad hårrem, istället för den mörkare variant av grundfärgen som annars är typiskt för nyfödda skimlar.

Forskning pågår på Sveriges Lantbruksuniversitet för att få större insikt i fenomenet med sent avblekta skimlar.


Till toppen av sidan
Omvänd bläs
Prickar i strumpa

Andra märkliga fenomen

Det finns en rad olika färgfenomen som inte direkt beror på genetiska eller somatiska faktorer, utan helt enkelt är ovanliga uttryck av vanliga gener. Omvänd bläs är ett exempel på detta. Det är ett resultat av flera skäckgener som 'krockar', vanligtvis tobiano, sabino och splash. Det är alltså inte en teckning i sig, och därför inget som går att medvetet avla fram.

Prickar i bläsen är inte helt ovanligt hos skäckade hästar, inte heller färgade prickar precis vid kronranden, som färgar delar av hoven och gör den randig. Prickar i själva strumpan däremot, är ovanligare, särskilt som hästen på bilden här inte har några övriga vita tecken, och troligtvis inte bär på något annat skäckanlag än sabino.

En annan märklig effekt är de mörka fötter som perlinofölet nedan visade under sina första veckor. Det är ett inte helt ovanligt fenomen bland nyfödda 'dubbelgula' föl, och brukar blekna när fölet blir äldre.

Perlino
Perlino

Perlino
Perlino

Till toppen av sidan

Koppling mellan E, To och Rn?

Vissa genetiker, framför allt i Sverige, hävdar att det finns en koppling mellan generna E, To och Rn. Detta skulle alltså innebära att en häst som har anlagen E/e To/to Rn/rn enbart nedärver kombinationerna E To Rn och e to rn till sina avkommor, och därför inte ger rödskäckar eller fuxfärgade konstantskimlar, om inte den andra föräldern skulle ha kombinationen e/e To/- Rn/-.

Men då kommer följdfrågan: hur kan den andra föräldern ha fått kombinationen av röd faktor, tobiano och konstantskimmel från sina föräldrar?

Röda konstantskimlar är ovanliga, men det förekommer. Rödskäckar är relativt vanligt, men i ett litet efterforskningsarbete, som jag gjort med begränsat underlag, tycks det som att rödskäckade föl antingen har en eller två rödskäckade föräldrar, eller en förälder som är homozygot tobiano med både röd och svart faktor: E/e To/To.

Det faktum att generna för både tobiano och konstantskimmel (samt sabino1 och W-generna) sitter i samma område i hästens genom, det så kallade KIT-området, gör att de inte skiljs åt lika ofta genom överkorsning som gener som sitter längre isär. Det innebär visserligen att generna, i de fall de nedärvts från en och samma förälder, följs åt till avkomman i ett och samma 'paket', men i de fall som tobiano nedärvs från en förälder och konstantskimmel från en annan, sitter generna på olika kromosomhalvor, och bör därför skiljas åt i celldelningen när könscellerna skapas.

Genen E sitter däremot inte i KIT-området, och torde inte 'följa med' tobiano- och konstantskimmelgenerna på samma sätt, men efter resultaten av min lilla undersökning kan jag inte helt utesluta att det ligger en viss sanning i påståendet. Jag kommer försöka ägna mer tid åt efterforskning i saken.


Till toppen av sidan
Lavender Foal Syndrome

Lavender Foal Syndrome

LFS, även känd som Coat Colour Dilution Lethal, är en genetisk defekt som främst återfinns bland arabiska fullblod av den egyptiska linjen, och korsningar med dessa. I Australien har defekten även hittats hos araber av Crabbet-linjerna. Den beror på en recessiv mutation som orsakar muskelkramper hos nyfödda föl, samt en blekning av hårremmen till en lilagrå, ljusgrå eller rosaaktig nyans, beroende på fölets grundfärg.

Symptomen är spasmer eller krampanfall, ibland ihållande, ibland återkommande med 10-20 minuters mellanrum. Många av fölen drabbas av kramper i rygg och nacke, något som medför att hästens hals och huvud tvingas upp i en onormal position. Ibland sätter detta tillstånd in hos fostret redan innan födseln, vilket innebär stora svårigheter för stoet vid fölningen.

Vissa föl saknar sugreflex och kan även uppvisa funktionsnedsättningar i hjärnan och andra former av neurologisk dysfunktion, medan andra verkar friska mellan krampanfallen och till och med börjar skapa band till sin mor. Det finns dock ingen behandling för LFS/CCDL, så drabbade föl avlivas så snart defekten identifierats, eller när det står klart för ägare och veterinär att krampanfallen inte kommer gå över.

LFS/CCDL orsakar fölet lidande och bör i aveln behandlas som OLWS. Flera av laboratorierna som erbjuder DNA-tester för färger, kan även testa för LFS/CCDL. Se listan över laboratorier.


Till toppen av sidan